Bara bilder
Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.
Tre dagar i juli
Efter en lång period då jag i genomsnitt har arbetat mer än sexton timmar per dag bestämde jag mig för att hälsa på mina föräldrar i Niemisel några mil upp från kusten intill Råneå älv där de tillbringar sommaren. Älven är en av landets få oreglerade älvar, vilket medför att vattenflödet varierar stort mellan årstiderna, på våren när snösmältningen är intensiv stiger vattnet med ungefär tre meter jämfört med normal nivå. Nu mitt i sommaren så är vattennivån låg, gäddor ligger och spanar bland sjögräset och mygg surrar i luften, man hör naturens ljud och allt är stilla. Omställningen mellan vardagens höga tempo och stillheten på landet är verkligen stor.
Inlagt 2013-07-13 15:18 |
Läst 2666 ggr. |
Permalink







Må gott
/Hans-Åke
Tack Hans-Åke, just nu känns ledigheten välbehövlig.
Älvdalen är gammal kulturbygd där jorden fortfarande brukas, de gamla redskapen går till historien men verksamheten fortsätter om än i förminskad omfattning.
Vår familj kom till trakten från Tyskland, de drev ett bruk vid namn Meldersteins bruk, bruket har varit i drift sedan 1740-talet. Efter det att min mammas morfar gjorde sig av med bruket så användes huvudbyggnaden till skola under ett antal år då även min mamma och hennes syskon gick där.
Tack Bengt, fast mer svårfångat.
Jag gillar verkligen naturen men tycker att det är svårt att fånga känslan, kanske just för att jag verkligen vill och vet hur jag vill att det skall kännas.
Tack Wolfgang, miljön får mig att sakta in, tempot sjunker och man filosoferar mer och blir mindre fokuserad på händelser. När jag träffar mina föräldrar kommer jag ibland på mig med att vi mest sitter och pratar, naturligtvis blir det diskussioner, vi är inte överens om allt, jag bor i storstaden och de bor i Luleå, skillnaderna är stora.
Jag njuter av lugnet och tystnaden, på natten när jag sover med öppet fönster så hörs ingenting utom fåglar.
maskinerna; har själv sett dem i användning under 1960-talet i mina hemtrakter.
- Hawk
Tack Håkan, det är en miljö som skänker energi i stället för att suga.
Jag är själv uppvuxen i staden men känner ro när jag kommer hit, det har jag alltid gjort.
Man måste acceptera att livet är analogt, det digitala får vänta.
Ha en toppendag!
Hälsningar Lena