Bara bilder
Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.
Morgonstund i korsningen mellan Glasbruksgatan och Nytorgsgatan
I upptakten till Strindbergs ”Röda rummet” står Arvid Falk
på Mosebacke terrass och ur stadens ljud urskiljer han
klapprandet av arbetshjonens träskor på Glasbruksgatan. Det
var Dihlströmarna på väg hem till arbetsinrättningen i
hörnet av Nytorgsgatan, denna ”överbefolkade sophög”, som
var avsedd för 200 personer men ibland hyste mer än 800.
Hjonen, som skulle försörja sig själva, sysslade med gaturenhållning, vedhuggning och vattenhämtning eller arbetade i anstaltens stenbrott vid Hammarby sjö. När Dihlströmarna om söndagarna i samlad tropp marscherade till kyrksalen, det höga huset vid Glasbruksgatan, sjöng de:
”Stå stark du Dihlströms riddarvakt
på dina fosterländska träskor!
Och drag åstad med dihlhaj’ns kända takt
på Stockholms stenbelagda gator!”
Inlagt 2017-05-05 07:36 |
Läst 1743 ggr. |
Permalink


Tack Lars Olov, det blir helt annan känsla i bilderna när ljuset kommer, man kan inte längre utnyttja konstljus för att skapa känsla. Skuggan på väggen avslöjar dock den tidiga timmen.
Som vanligt en fin stadsbild och som icke-stockholmare kul att få se Mosebacke terrass. Ser ganska liten och mysig ut!/ Björn T
Tack Björn, boken är verkligen bra och kvarteren runt Mosebacke är verkligen fina.
Alltför få tänker på historien, hur fattigt det var nyligen, och att vi illa snabbt kan vara där igen.
Tack Stefan, jag tycker att den historiska kopplingen ger en annan bild av de gamla kvarteren och en påminnelse om hur det en gång var. Det är många som har dålig koll på historiens svängningar och förenklar genom att extrapolera dagens utveckling in i framtiden.
Tack Mikael, vi slipper ljudet av arbetarnas skor som klapprar mot gatstenarna, vi slipper slitet och stanken, i stället kan vi njuta av skönheten och stillheten i kanske den bästa av världar.
Mv/Gunte..
Tack Gunte, man kan inte låta bli att tänka i de banorna när man står där i dag och njuter av stillheten och skönheten. Allt var nog inte som i tv-serien söderkåkar, det var säkert mycket slit och släp, husen var kalla, mörka och dragiga. Fast jag tror även att de hade en gemenskap som kanske delvis har gått förlorad i vårt media och informationsstinna samhälle där sanna och falska nyheter sprids med blixtens hastighet.