Bara bilder

En höstmorgon

Det är som om varje höstmorgon bär på sitt eget löfte och en sorts magi som inte kan återfinnas när som helst på året.

Kanske handlar det om förändring, de vissna löven, den lite svalare vinden, det återkommande ljuset som bryter sig fram trots att dagarna blir kortare.

Eller så är det hoppet – just där, i solens första sken över havet – som får oss att tro att något nytt alltid väntar, även när allt annat vissnar.

Freja och jag är ensamma nere vid strandkanten, men ändå inte.
Fåglarna har vaknat; deras sång är försiktig, nästan frågande, som om de också undrar hur denna dag ska formas.

En skata cirklar ovanför oss, vingslagen är tunga i den fuktiga luften, och längre bort skymtar vi silhuetter av en flock änder som rör sig i det grunda vattnet.
Allting känns nytt, och ändå uråldrigt.

Vi minns andra morgnar, andra platser, men just denna stund känns unik.

Kanske är det tystnaden mellan oss som gör den så särpräglad.
Vi säger inget, men delar ändå allt.