Bara bilder

Morgonens kyla lägger sig som en klarhet över kinden, en påminnelse om att världen ännu är nyvaken.

De långa skuggorna sträcker ut tiden, gör natten längre än den egentligen är, de sträcker sig framför oss som vänliga ledsagare, mjuka streck av nattens kvarvarande tystnad.

De pekar mot det som ska komma, mot det som ännu inte är upplevt.

I deras längd finns en rikedom, som om tiden självt drar ut sina minuter för att ge oss mer plats att gå, mer plats att drömma.

Septembermorgonens ljus är lågt, varmt, nästan ömt.