Bara bilder
Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.
Under skogens tak
Vid luch igår vandrade vi under skogens tak, där löven brinner i guld och rött, ljuset silar genom grenarna som ett varmt skimmer.
Marken är täckt av ett mjukt täcke av fallna blad i nyanser av bärnsten, koppar och vinrött, varje steg viskar om tidens gång.

Inlagt 2025-10-31 11:02 |
Läst 348 ggr. |
Permalink





Tack Margareta, vi brukar vandra genom Kappsta naturreservat, till stor del för att uppleva känslan att gå under taket av löv, där höstens färger lyser som eld.
Ha en fin helg.
Hälsningar Lena
Tack Lena, höstens lysande färger är fantastiska, men tyvärr lyser de endast en kort tid och jag håller med regn är inte optimalt.
Ha en fin helg.
jag blir i princip alltid fascinerad över hur andra människor klarar av att fotografera ledande linjer rätt in bilden, medan jag inte gör det. jätteskumt, men när jag gör det ser det inte alls ut som när andra gör det.
ovanstående ska tolkas som en komplimang, för övrigt. 🙂
Tack Malinka, jag vet inte varför men det är någonting som fascinerar med stigar som leder bort mot okända mål, vi kanske inte riktigt vill veta vad som kommer, ovissheten är en slags trygghet.
När vi går där genom skogen så känns luften frisk, och det doftar av jord och fallna löv.
Ha en fin helg.
jag håller med. hemligheterna som lurar bortom horisonten är onekligen lockande. vet inte vad det är som gör att jag aldrig blir nöjd. men jag uppskattar att se andra som lyckas med just den typen av bilder.