Bara bilder
Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.
Mellan två tillstånd
Det är den där skälvande stunden innan världen bestämmer sig.
Mörkret ligger ännu kvar, men det håller inte längre fast.
Det drar efter andan, som om det överväger om det ska stanna eller ge vika.
Himlen är ett töjbart gränsland — en blånad mellanrumston där natten förlorar sin tyngd, men dagen ännu inte har funnit sin röst.
Allt känns svävande, ofärdigt.
*
Om tolv dagar vänder det och dagarna börjar åter bli längre.
Inlagt 2025-12-09 22:10 |
Läst 297 ggr. |
Permalink




Tack Wolfgang, i detta ömtåliga skikt mellan två tillstånd
är det som om tiden själv tvekar,
håller kvar oss i ett andetag av förväntan.
Det är varken dag eller natt —
utan mörkrets sista viskning innan det löses upp i morgonens första tanke.
*
Midvinter är stor och mäktig, den passar ännu bättre närmare Jul.
Har du lyssnat på "BIS-inspelningen från Göteborgs konserthall?
Stefan.
Hej igen, Stefan. Jag har en BIS-CD med dirigenten Neeme Järvi och Gothenburg Symphony Orchestra and Gothenburg Concert Hall Choir, och på den finns Stenhammars Snöfrid, Mellanspel ur kantaten "Sången", Midvinter samt Lodolezzi sjunger Suite. Härligt att lyssna på i december månad. Mvh Wolfgang
Hälsningar Bjarne
Tack Bjarne.
Det är svårt att fånga känslan, det är som om morgonen bär på minnen av sådant som aldrig riktigt fick blomma ut. Ett stilla ekande i bröstet, en påminnelse om det sköra i tiden och om hur alltings början redan rymmer en aning av sitt slut.
Men mitt i detta ligger också något tröstande: en lågmäld klarhet, som om världen i denna stund visar sig utan att låtsas, utan att försöka. Bara ett gråblått andetag, en vintermorgon som inte vill fånga uppmärksamheten, men ändå gör det, just genom sin stillsamma tyngdlöshet.
Man försöker fånga känslan, men den är som rök eller frost: den löses upp i samma ögonblick som man rör vid den. Kvar blir en ton, en förnimmelse – den sorts tystnad som fortsätter att klinga långt efter att dagen har vaknat.
Det är i alla fall en vacker stund.