Bara bilder

Övergång

Det börjar som en förändring i luften, innan någon färg egentligen hunnit byta plats. Det blå ligger fortfarande tungt över världen, som ett täcke som inte vill släppa taget. Men i horisontens kant sker något subtilt: en förskjutning, en antydan, en ton som inte fanns där nyss. Det är som om ljuset provar sin röst i viskningar.

Det djupa blået tunnas ut, blir genomskinligare, som om himlen långsamt öppnar ögonen. Skuggorna, som nyss var skarpa och kalla, börjar mjukna i konturerna. En första strimma av ljus — inte guld, men något som kan bli guld — glider över landskapet. Den rör sig försiktigt, nästan skyggt, som om den inte vill störa nattens sista andetag.

Det är övergångens ögonblick, där nattens sista blå toner möter dagens första gyllene viskning och allt står stilla i den tunna gränsen mellan dröm och vakenhet.
*
Det är fredag och fem dagar till julafton.

2025-12-19 22:06   gunte

Skön stillsam stämning i första..och vovven lockar alltid fram ett leende..
HaD/Gunte..

Svar från Turbo56 2025-12-20 16:21

Tack Gunte, jag förstår om några tycker att bilderna är för mörka, men jag återger dem så som jag uppfattar ljuset och färgerna.
Morgonstunden är speciell, jag brukar kolla väder och tid för solens uppgång innan vi ger oss ut på morgonpromenad.
Vi önskar dig en fin lördag.

2025-12-20 16:01   Vibybo

Det är just detta ögonblick som är det bästa, så fantastiskt, och för in något magiskt i den första bilden, något oemotståndligt magiskt. Året runt praktiskt taget varje morgon i just detta ögonblick ser jag genom fönstret åt öster, betraktar himlen för att se alla dessa olika skiftningar som denna stund bjuder. Kan inte bortse från det, bara ta in och känna.

Svar från Turbo56 2025-12-20 16:18

Tack Stefan, det är verkligen en magisk stund, men kort.

Övergången sker nästan omärkligt,
som om himlen drar ett långsamt andetag
och byter ton i utandningen.

Det blå som nyss vilade över världen
börjar lösas upp i kanterna,
som dimma som släpper taget om marken.
De mörka nyanserna ljusnar,
blir först stålblå, sedan pärlemorskimrande,
som om morgonen strör ljus
i hemliga små doser.

Och så — utan att någon riktigt märker när —
tänds en första strimma av guld.
Den lägger sig över hustak och trädtoppar
som en varm hand på en kall panna.
Det blå skiftar till honung,
skuggorna mjuknar,
och världen öppnar ögonen i ett nytt ljus.

Det är övergångens ögonblick,
där nattens sista blå toner
möter dagens första gyllene viskning,
och allt står stilla i den tunna gränsen
mellan dröm och vakenhet.

Ha en fin lördag.