Bara bilder
Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.
I morgon 16:03 vänder det
När vi kom ner till havet såg vi en strimma ljus vid horisonten.
Den låg där som ett löfte, tunt och skört, som om dagen ännu inte hade bestämt sig.
Vi stannade, drog in den fuktiga luften och lät hoppet vila en stund i bröstet.
Men ljuset var rastlöst.
Det bleknade, gled undan och molnen slöt sig igen, havet mörknade, och världen återgick till sin grå ton.
Ändå dröjer något kvar – minnet av strimman, vissheten om att solen funnits där, om så bara för ett ögonblick.
I morgon vänder det och dagarna börjar bli längre igen.
Inlagt 2025-12-20 16:10 |
Läst 282 ggr. |
Permalink





Tack Morgan, Morgonen låg fortfarande hopvikt i mörker när jag lyfte kameran. Luften var tjock av tystnad, som om världen ännu inte bestämt sig för att vakna. Och där, mitt i skymningsgrått och blåsvart, rör sig Freja som ett stycke lösryckt ljus.
Pälsen fångar det lilla som finns av gryningens första skälvande sken. Varje rörelse blir en viskning, en mjuk reva i mörkret. Jag följer henne genom linsen, ser hur hon bär sin egen gryning, hur hon trotsar nattens sista skuggor bara genom att finnas.
Det är en förmån att få leva med en hund.
Ha en fin kväll.
Skönt att det vänder hur som helst, mörker i kombination med snöfritt blir lite trist i längden.
God Jul!
/Affe
Tack Alf, mörkret hade hunnit bli en vana,
en tyst överenskommelse mellan dagar som flöt ihop.
Men solen bröt den idag, utan att höja rösten.
Den sa bara, jag är här igen.
Om prognoses stämmer så blir det mer sol i morgon förmiddag.
Vi önskar er en fin kväll.
Tack Stefan, det låter härligt.
Efter veckor av himlar tunga som ofärdiga tankar öppnade dagen sig plötsligt, som om någon dragit undan ett draperi.
Solen låg där, oväntad och självklar på samma gång, och vi följde den ner mot havet.
Promenaden blev nästan ett återseende.
Vågorna glittrade som om de försökte minnas hur man gör när man speglar ljus, och vinden bar en ton av något bortglömt – kanske hopp, kanske bara värme.
Stegen blev lättare, som om marken äntligen släppte taget om sin egen tyngd.
Längs strandlinjen skiftade allt.
Det grå som legat som en hinna över dagarna löstes upp i små droppar av guld.
Allt doftade annorlunda, mer levande, som om den också väntat på att få andas ut.
Ha en fortsatt fin söndag
Jo, så kändes det!
Hälsningar Bjarne
Efter nästan en månad utan att ha fått se solen kom den igår, äntligen.
Inte som en triumf, inte som ett löfte, utan som en stillsam närvaro.
Ljuset föll över sådant jag nästan glömt att se: fönsterkarmar, damm i luften,
min egen skugga som försiktigt återvände.
Mörkret hade hunnit bli en vana,
en tyst överenskommelse mellan dagar som flöt ihop.
Men solen bröt den, utan att höja rösten.
Den sa bara, jag är här igen.
Och det räckte, vi vet att den kommer tillbaka.
Ha en fin Julvecka.