Bara bilder
Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.
Dagen före dagen före Dopparedagen
Gryningen kom med ett löfte den inte riktigt kunde hålla.
Ljuset var mjukt, nästan förlåtande, och himlen låg klar och öppen som om den tänkte stanna så.
En stund trodde vi på det, på solen som snart skulle ta plats, på värmen som bara dröjde bakom horisonten.
Men morgonen ångrade sig snabbt.
Grå moln drog in utan brådska, täta och tysta, och lade sig över dagen som ett lock.
Det vackra ljuset bleknade, himlen slöts, och det som nyss varit möjligt blev istället ett minne.
Ändå var löftet inte helt tomt.
Vi såg solen, om så bara för ett ögonblick.
Vi vet nu att den finns kvar, bakom molnen, bakom tvivlet och att dagarna trots allt, fortsätter att bli längre.
Inlagt 2025-12-22 12:41 |
Läst 368 ggr. |
Permalink





Tack Stefan, solen återvänder, likt en kär gammal vän som dröjt för länge men ändå hittat hem. Den stiger försiktigt över horisonten, sträcker sina bleka fingrar över marken och påminner oss om att mörkret aldrig är ett slut, bara en paus. I dess ljus finns ett löfte, stillsamt men envist, att det som varit tungt kan släppa taget, att det som gått sönder kan börja läka.
Nu ser vi fram emot 2026.
/Affe
Tack Alf, när året nu lutar sig mot sitt slut bär vi dess skuggor med oss, ord som aldrig sades, sår som ännu värker, en värld som känts tröttare än vanligt. Men solen ser oss ändå, precis som den alltid har gjort.
Den frågar inte vad vi förlorat, bara om vi är redo att försöka igen.
Det är underbart med några soliga dagar i slutet av året.
Ha en fortsatt fin dag.