Bara bilder

Midvinter

Snön ligger tungt över midvinterlandskapet.
Den pressar sig ner, lager på lager, tills marken glömmer sin egen form.

Taken böjer sig i tyst lydnad och stigarna försvinner, som om de aldrig varit menade att följas.

Varje steg sjunker ner i ett dämpat motstånd, som om jorden vill hålla kvar det som rör sig, påminna om stillheten som är årstidens sanna språk.

Allt blir långsammare under snöns tyngd, varje steg en eftergift, varje andetag ett litet moln av motstånd.
Ljuset är inte ett ljus utan ett tillstånd, det sipprar fram sent och tveksamt, grått som kall aska, och dröjer sig kvar utan värme. Skuggorna är mjuka, de har inga skarpa kanter, bara ett ständigt halvmörker som gör dagen osäker på sig själv.
Tystnaden är tätare än snön, den dämpar inte bara ljud utan även tankar.

Midvintern håller världen i ett stadigt grepp, inte hårt, men orubbligt och i det dunkla ljuset får även det som är dolt vila, samla kraft, vänta.

2026-01-04 09:07   Bjarne

Oj, vad fint du kan skriva Stefan! Jag önskar jag hade den förmågan. Dina texter kompletterar bilderna mycket bra. Söta hunden är ute i djup snö! Bildmässigt fastnar jag mest för den sista. En stig jag gärna skulle gå i den snötyngda skogen.
Ha en fin söndag!
Bjarne

Svar från Turbo56 2026-01-04 16:25

Tack Bjarne.
Jag skriver inte för att beskriva bilderna utan för att öppna dem, som de visar sig för mig i ögonblicket.
Bilderna kommer först, som fragment, som glimtar av något som redan finns, men ännu saknar språk.
Texterna blir min väg in i bilderna.
Ett lyssnande snarare än ett talande.
Jag vill inte förklara motiven, utan ledsaga betraktaren.
Låta varje ord fungera som ett steg, försiktigt placerat, längre in i bilden, där betraktaren själv får se, stanna och kanske känna något som inte går att namnge.

I den sista bilden vandrar vi genom en tunnel av snö, där världen har dragit andan och blivit smal.
Väggarna lutar sig mot oss, tysta, vita, med vintern som pressar ihop sidorna.
Ljuset sipprar in uppifrån, som om himlen försiktigt tittar ner, rädd att störa stillheten.
När tunneln öppnar sig, är världen densamma, men vi bär med oss tystnaden och stillheten.

Ha en fin eftermiddag och kväll.

2026-01-04 12:25   Vibybo

Ja, under det vita täcket väntar livet, att komma upp, sväva, surra och överflöda i färg. Dansa en stund före nästa paus. Fint när snön kan bygga sockertoppar, vacker tårpil, men stigen in i skogen är det lockande att vandra, får sinnet att lyfta och kroppen att mjukna.

Svar från Turbo56 2026-01-04 16:43

Tack Stefan, du fångar min tanke i svaret.

Det finns en renhet i snön som inte handlar om färg, utan om möjligheten att börja om.
Mitt i stillheten finns också ett löfte.
Under snön vilar frön som redan drömmer om värme.
Marken, som nu är hård och tyst, bär på en hemlig puls.
Solen, även när den står lågt och blekt, bär en underton av något som ska komma.
Det är som om hela landskapet håller andan inför den tid då isen ska släppa sitt grepp och världen återigen ska fyllas av dofter, rörelser, färger.
Snön är inte slutet, utan en paus, en mjuk parentes runt allt som väntar.
När man står där, omgiven av vinterljus och kristalliserad stillhet, kan man nästan känna hur sommaren redan sträcker sig fram genom tiden, som en varm hand genom ett kallt rum.

Ha en fortsatt fin söndag.

2026-01-04 13:57   pisces

oerhört vackra bilder. jag blir lite avis när folk kan fotografera just snö på det här viset. jag kan inte det. 😅 men det kan du, och då har jag ju turen att jag kan njuta av dina bilder. 🙏

Svar från Turbo56 2026-01-04 16:34

Tack Malinka.
Att fotografera snö för mig, är att lyssna till tystnaden och försöka fånga det som verkar tomt.
Snön är aldrig bara vit, den är blå i skuggorna, rosa i gryningen, gyllene när solen sjunker bakom granarnas mörka siluetter.
Den är ett ark av möjligheter, men också en prövning: den avslöjar allt.
Ett felställt steg, en överexponerad himmel, en tanke som vandrar för långt bort.
Jag försöker att vara närvarande och nästan vördnadsfullt långsam.

Det är att stiga in i en värld där varje ljud dämpas, varje kontur mjuknar, och ljuset själv verkar tveka innan det landar.
Kameran är inte ett verktyg, utan en förlängning av blicken och tanken, en liten glöd av medvetenhet i ett landskap som annars skulle kunna svälja en hel.

Att fotografera snölandskap är att försöka fånga skönheten som ligger i det subtila, i det som nästan inte syns. I det som kräver att man stannar upp, andas in den kalla luften och låter tystnaden sjunka in i kroppen.
Och när bilden till slut tas, är det som om kameran inte fångat ett motiv, utan ett tillstånd.

Ha en fin kväll.