Bara bilder

Januarivinter

Januarivinterns enkla skönhet bär inget överflöd, den står stilla, sparsam, nästan genomskinlig.

Kylan håller världen i ett varsamt grepp, inte hårt nog för att göra ont, bara tillräckligt för att påminna om närvaro.

Diset ligger lågt och löser upp konturerna.

Träden tappar sina skarpa gränser, husen blir antydningar snarare än former.

Allt mjuknar, som om världen valt att vila från att vara tydlig.

Ljuden dämpas, stegen blir försiktigare, andetagen syns och försvinner.

I detta milda sudd finns en stillsam tröst, inget kräver uppmärksamhet, inget vill förklaras.

Bara ljuset som silas genom grått, tiden som saktar ner, och en känsla av att det räcker.

*

Ha en fin måndag.

2026-01-19 13:45   Vibybo

Bild 3 där stenarna sträcker sig ut i tomheten, eller den sista s-kurvan; varning för slirig väg på isen. Stenarna känns lätta i bild 3, de tynger inte kompositionen alls.

Svar från Turbo56 2026-01-19 18:14

Tack Stefan, stenarna ser ut att sväva som om de glömt sin egen tyngd.
De flyter inte för att de kan, utan för att inget längre kräver att de faller. Tyngdlagen har tagit ett steg tillbaka, avvaktar.
I detta svävande tillstånd blir stenarna något annat än sten, tankar, pauser, punkter i en mening som aldrig avslutas.

Och kanske är det just där deras stilla rörelse leder, till insikten att även det mest massiva kan bli lätt, om rymden omkring är tillräckligt vid.

Ha en fin kväll.

2026-01-19 15:12   Bjarne

Diset ger ett härligt lugn i bilderna. Kontemplativt. I sista bilden är det 'omöjligt' att inte låta blicken följa skridskobanans fina böjar bort mot strandkanten och träden. Störtskönt!
Ha en fin fortsättning på måndagen!
Bjarne

Svar från Turbo56 2026-01-19 18:22

Tack Bjarne, den upplogade skridkovägen, en slingrande linje dragen över isens blågrå tystnad.
Snövallen längs kanterna reser sig mjukt, som om sjön själv andas långsamt under sitt frusna lock.

Skridkovägenleder inte någonstans i egentlig mening, den följer sjöns nycker, svänger undan vassruggar och rundar uddar som sover under snön.
Den går aldrig rakt, för sjön har aldrig varit rak.

Den finns för rörelsen, för känslan av att färdas över något som annars inte går att gå på. När den till sist upphör, löses den åter upp i snö och is och sjön sluter sig kring sin tystnad igen.

Ha en fortsatt fin måndag.

2026-01-19 19:05   Lena Holm

Jag fastnar också för stenarna i bild tre och givetvis puffbilden med den dimmiga s-kurvan på blöt is. Grått väder och blött kan ibland bli riktigt fint men det lockar ju inte till att gå ut. Har man hund gör man ju det ändå.
Hälsningar Lena

Svar från Turbo56 2026-01-23 16:51

Tack Lena, det är någonting med sådana dagar som nästan vägrar vara vackra, men som ändå råkar bli det av misstag.
Stenarna i bild tre ligger där som om de vet mer än de säger, tysta som gammal kunskap och den dimmiga s‑kurvan på isen känns som en tanke som ännu inte bestämt sig för vart den vill ta vägen.

Man går inte ut för att man vill, inte sådana dagar.
Man går ut för att man måste.
Och hunden, den tittar på en som om den vet att just i det där motståndet, i det där jaha då går vi väl då, finns något som liknar frihet.

Så man kliver ut i det blöta, det grå, det dimmiga –
och upptäcker att världen, trots allt, fortfarande glimmar lite.

Ha en fin helg.

2026-01-20 09:23   mojje

Fina bilder som visar en januaridag. Igår kunde jag på något sätt känna att ljuset är på väg tillbaka när jag gick hem från arbetet.

Svar från Turbo56 2026-01-23 16:58

Tack Morgan, det är något särskilt med ljuset i januari, det där försiktiga skimret som först tvekar vid horisonten innan det vågar breda ut sig.
Du fångar just den känslan, hur man plötsligt märker att mörkret inte längre håller lika hårt, att dagen dröjer sig kvar en aning längre som om den också längtar efter att återvända.
Det är fint hur sådana små skiftningar kan bära så mycket hopp.

Ha en fin helg