Bara bilder

Väntan på något

Solen har inte visat sig på veckor.

Ljuset finns bara som ett minne, något som en gång var självklart men nu känns överdrivet, nästan påhittat.

Allt rör sig långsamt, som om världen går genom sirap, till och med vattnet som rinner från Kottlasjön ut mot havet verkar tveka, dröja kvar i varje krök, ovilligt att fortsätta.

Det fallna trädet vilar tungt mot iskanten, barken mörknad av fukt och kyla, som om det gett upp mitt i en rörelse.

Grenarna sträcker sig ut över det frusna, fingrar som inte längre når fram.

Luften är stilla men inte tyst.

Den bär på ett dovt tryck, en trötthet som sätter sig i bröstet.

Steg känns onödiga.

Tankar drar benen efter sig.

Allt väntar, på värme, på rörelse, på att något ska släppa taget först.

Vi önskar er en skön helg.

2026-01-24 14:09   morgondotter

fint formulerat
till fina bilder

jag hoppas också på "tag släppet"
men det är nog mer hopp

... utsläppets krökar gör resan trög - skriver du
så är det

/inger

Svar från Turbo56 2026-01-25 17:46

Tack Inger, januari är årets längsta månad, nu ser vi fram emot nästa fas, våren.
Ha en fin kväll.

2026-01-24 14:54   Vibybo

Ja, det är mörkt framöver, blir mer tid inne. Tyckte mig känna det dova trycket i bröstet, gick och befriade en vän från datorskärmen så gick vi en runda glatt samtalande ute istället, känns som en förträfflig medicin mot mörker och kyla. Vattenfallet ser lockande ut, fin bild och kan bjuda på spännande möjligheter med kameran.

Svar från Turbo56 2026-01-25 17:52

Tack Stefan, vattnet stannar upp som om det plötsligt minns något.
En tvekan drar genom strömmen, en darrning som liknar en suck.
Det är som om varje droppe försöker hålla fast vid sin egen form,
vägrar släppa taget om det ögonblick där rörelsen ännu är rörelse
och inte historia.
Vattnet stannar upp som om det fortfarande drömmer om havet
men inte längre vågar kasta sig ut i det okända.
Och i denna stillhet, denna nästan-rörelse,
finns en märklig sorts skönhet,
ett ögonblick som vägrar försvinna,
ett vatten som inte vill bli något annat
än just detta, en paus mellan två tillstånd.

Ha en fin kväll.

2026-01-24 15:46   Bjarne

Ja, det är samma här. Lite struktur i molnen i alla fall hos dig och inte bara jämngrått. Jag känner ju igen trädet i sista bilden, men jag tycker fortfarande om det och det är en fin förgrund. Ett spännande litet vattenfall över klippkanten också!
Hälsningar Bjarne

Svar från Turbo56 2026-01-25 17:56

Tack Bjarne, trädet lutar sig försiktigt mot isen, som om det söker ett svar i den frusna ytan. Grenarna, tunna som viskningar, sträcker sig ut över det vita fältet och ritar bleka skuggor som långsamt glider med dagens bleka ljus.

Isen bär tystnaden, men trädet bär tiden.
Det har sett år efter år lägga sig till rätta runt dess rötter, sett vatten frysa, smälta, återvända. Nu vilar det mot isen, inte av svaghet utan av tillit, en stilla överenskommelse mellan två världar som möts i kylan.

Ha en fin kväll.

2026-01-24 18:13   mombasa

Januarigråväder kan få vem som helst att tappa sugen. Det till trots finns det någon skönhet i det i alla fall. Du skildrar mycket Lidingö vilket får mig att tänka på konstnären Göran Brunius, bland annat känd för att ha seglat Anders Zorns gamla kutter "Mejt" om vilket han skriver en hel del i formen dagboksanteckningar utgivna i bokform (Gebers förlag). Mycket i dem beskrev skogarna och stränder på Lidingö, inte minst Kyrkviken. Trevliga att bläddra i.
/Gunnar S

Svar från Turbo56 2026-01-26 17:32

Tack Gunnar.
Jag har precis tömt och sålt mina föräldrars bostad, min pappa gillade konst och hade bland annat tavlor av Göran Brunius, de har jag så klart tagit hand om.
*
Lidingö ligger som en stilla parentes i skärgårdens första andetag. Ön andas långsamt, som om den vet att världen rör sig för fort och därför väljer sin egen rytm. Vattnet runtom är aldrig riktigt tyst, men aldrig heller högljutt, det viskar, som en vän som inte vill störa men ändå vill påminna dig om att den finns.

Jag njuter av de där ögonblicken, när vinden sveper genom tallarna vid Kottlasjön, när en cyklist susar förbi oss på Lidingöloppsspåret, när en ensam båt lämnar en långsam linje i vattnet.
Små scener som inte kräver någonting, men som ändå stannar kvar.

Lidingö är inte bara en plats.
Det är en paus.
En mjuk ton i en annars skarp melodi.
En påminnelse om att det finns rum i världen där man får andas lite djupare.

Det är här jag trivs och vill leva.

Jag önskar dig en fin kväll

2026-01-24 22:23   Wolfgang

Bra bilder som visar att naturen vilar! Mvh Wolfgang

Svar från Turbo56 2026-01-25 17:02

Tack Wolfgang, det är vackert men det känns som att januari aldrig tar slut.
Ha en fin kväll.

2026-01-25 14:33   Lena Holm

Molnen och de knotiga mörka grenarna blir fint ändå, men jag håller med om att lite sol inte skulle vara fel. Den skymtade nästan idag, under en kort stund. Men sedan slöt sej de tjocka molnen igen.
Hälsningar Lena

Svar från Turbo56 2026-01-25 18:02

Tack Lena, de nakna träden står som ritade med streck i vinterlandskapet.
Deras grenar, avskalade och ärliga, tecknar sig mot himlen och snön med en precision som bara vintern kan framkalla.
Inget lövverk dämpar linjerna, inget brus stör formen.
Allt är renhet, kontur, sanning.

Det är som om träden, befriade från allt överflöd, äntligen får tala med sin egen röst.
De står där, orubbliga och samtidigt sårbara, de visar att skönhet inte alltid behöver blomma.
Ibland räcker det att stå rak i det skarpa ljuset, att låta världen se ens form utan filter.

Ha en fin kväll.

2026-01-26 08:21   Margareta Cortés

Både december och januari har varit sega och ovanligt långa för mig. Fast nu med ljusare och lite längre dagar så hoppas jag alla inflammationer och hosta ger med sig.
Längtar efter värme och en trevlig sol. Men ser att du har med dig glädjen på vinterpromnaden, en fin hund.

Svar från Turbo56 2026-01-26 17:36

Tack Margareta, att leva med en hund är att dela sitt liv med någon som aldrig frågar vart man är på väg, bara om den får följa med.
Det är tassar mot hallgolvet varje morgon, en kropp som sträcker sig mot dagen som om världen alltid är värd ett nytt försök.

En hund lär en att tiden inte är något man sparar, utan något man använder. Promenaderna blir små ceremonier: samma promenader, samma dofter, men alltid med nyheter i nosen.
Regn spelar ingen roll.
Mörker är bara en annan sorts ljus.
Allt som krävs är ett koppel och viljan att gå.

Det finns en särskild tystnad i att sitta bredvid en hund.
Den dömer inte, fyller inte pauserna, kräver inga förklaringar.
Den bara är där, varm och andandes, som om närvaro i sig vore ett språk.
I svåra stunder lutar den sig närmare, som om sorg hade tyngd och kunde delas.

Att leva med en hund är också att bli sedd i sina mest vardagliga ögonblick, när man kommer hem tomhänt, när man vaknar för tidigt, när man inte orkar vara sitt bästa jag, och ändå blir man mött som om man vore exakt den som behövs.

När hunden till slut somnar, huvudet tungt mot ens knä, förstår man något enkelt och stort, att kärlek inte alltid behöver ord.
Ibland räcker det med ett hjärta som slår bredvid ens eget, i samma takt, en liten stund till.

Ha en fin kväll.