Bara bilder

Snön faller

Snön faller som ett lågt samtal mellan himmel och mark, inget som vill bli sagt högt.

Söndagen är insvept i gråblå toner, som om färgerna själva tagit ledigt och bara lämnat kvar sina skuggor.

Träden står stilla och lyssnar, taken bär sin vita tystnad utan protest. Vid vattnet glider svanarna fram, långsamma och värdiga, deras halsar böjda mot varandra som om de faktiskt diskuterar vädret, om kylan är tillfällig, om ljuset kommer tillbaka, om isen menar allvar den här gången.

Allt rör sig försiktigt, som om världen inte vill störa sig själv, och tiden håller andan en stund till.

Vi önskar er en fin dag.

2026-01-25 15:43   Bjarne

En fin blå serie som verkligen visar vinterns lågmäldhet. Den första bilden är ett minimalistiskt mästerverk. Det behöver inte vara mer än så för att bli en bra bild!
Hälsningar Bjarne

Svar från Turbo56 2026-01-26 18:02

Tack Bjarne, det som göms i snö bär alltid på en sorts tystnad, en stilla väntan som inte riktigt går att sätta ord på.
Snön lägger sig som ett mjukt lock över världen, inte för att dölja, utan för att ge allt en chans att vila.

Snön är ingen glömska.
Den är en paus.
Den säger: inte nu, men snart.
Den dämpar ljuden, rundar kanterna, gör världen mindre skarp.
Därunder, i det dolda, fortsätter allt att andas.
Frön ligger och väntar på sin tid, marken håller värmen som en hemlighet, och minnena ligger hoprullade som små djur i ide.

Och kanske är det just det som gör vintern så märkligt trösterik, att den lär oss att det dolda inte är förlorat.

Ha en fin kväll.

2026-01-25 19:43   Vibybo

När jag sitter här trött och dan, har läst dina ord, särskilt de första meningarna fastnar, hur kommer ord som dessa in i någons huvud? Det är ju så riktigt, och samtidigt så poetiskt. Det ändrar inte världen, men det sker något i lyssnaren/läsaren, till det bättre. I vart fall, den första bilden är superb, sen fåglarna ja, har många gånger undrat om de kan kommunicera på sätt vi inte förstår. Ön på sista bilden är så vacker, men tämligen bebyggd samtidigt.

Svar från Turbo56 2026-01-26 18:13

Tack Stefan, jag skriver inte för att återge världen, utan för att varsamt vika upp den, beskriva den som jag upplever den i stunden.
Det är bilderna som kommer först, skärvor av något redan levande, fragment som ännu inte hittat sin röst.
Texterna blir min väg in i dessa fragment.
Ett lyssnande mer än ett formulerande.
Jag följer konturerna av det som redan viskar, försöker inte tämja det, bara gå bredvid.
Orden är inte förklaringar, utan fotsteg.
Små, försiktiga rörelser som kan leda läsaren djupare in i motivet, tills bilden inte längre är något man betraktar, utan något man befinner sig i.

Vi har alla våra laster, det här är en av mina.

Ha en fin kväll.

2026-01-26 09:34   sveka

När man talar om det speciella nordiska ljuset är det sommarljuset som man tänker på. Men det finns ett vinterljus också, vilket du visar så fint i dina bilder. I den första bilden kan man se vad den föreställer - och ändå inte. Här behöver betraktaren bli medskapande, vilket gör att bilden lever kvar.
Hälsningar Sven

Svar från Turbo56 2026-01-26 18:19

Tack Sven, det nordiska ljuset bär två hjärtan i samma bröst.
Det ena pulserar av sommarens outtröttliga klarhet, där dagen aldrig riktigt vill släppa taget.
Det andra slår långsammare, djupare, vinterljusets hjärtslag, där varje stråle tycks ha vandrat långt genom mörkret för att nå fram.

Det är detta vinterljus som jag försöker fånga.
I den första bilden anar man formen, men den undflyr samtidigt, som om motivet själv väljer att inte bli helt avslöjat.
Det är i den glipan, i det nästan-synliga, som jag önskar att betraktaren kliver in. Bilden är inte färdig, det är där det kan uppstå ett samarbete mellan öga och inre landskap, mellan det som är och det som kunde vara.

Ha en fortsatt fin dag.