Bara bilder
Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.
Äntligen
Efter en månad då vi knappt sett solen kom den till slut tillbaka.
Den låg lågt men klart över skogen på Nackasidan.
Den fick snön att lysa vit, med ljusblå skuggor som långsamt rörde sig över marken.
På gångvägar och stigar mötte vi åter människor med lätta steg och öppna ansikten, som om ljuset långsamt väckte något vi nästan glömt.
Det är inte vår, men vi vet att den kommer.
Inlagt 2026-01-26 22:00 |
Läst 416 ggr. |
Permalink





Hälsningar Bjarne
Tack Bjarne, en solig dag efter en lång, mörk vintermånad bär en särskild sorts stilla triumf.
Ljuset faller inte bara över marken utan över själva bröstkorgen, som om något inuti äntligen får sträcka på sig.
Luften är fortfarande kylig, men den bär en antydan av löfte, en viskning om att världen inte glömt hur den ska skimra.
Det kommer en vår.
Ha en fin kväll.
Tack Stefan, jag har sett att ni har haft ruskväder och nu kommer kylan.
Det verkar till och med som att havet har dragit sig tillbaka, som om det tröttnat på att spegla det ändlösa grå som hängt över världen.
Strandlinjen ligger där, ovanligt vidsträckt, som en utandning efter en lång väntan. Stenarna ligger torra och förvånade, blottade som hemligheter som råkat avslöjas.
Men när solen bryter igenom, först försiktigt, sedan med en värme som nästan känns djärv, då händer något i det stilla.
Ljuset stryker över vattenytans kant och det är som om havet lyfter blicken.
Som om det minns sin egen rytm.
En glimt av blått djupnar, en krusning drar över ytan, nästan blygt.
Det är ännu inte vår, men den kommer.
Ha en fin kväll.
Tack Morgan, vi behöver verkligen solen, man märker att människor lyfter blicken lite oftare.
Ett leende dröjer kvar längre.
Det är som om solen inte bara värmer huden utan också minnet av hur det känns att vara lätt,
Att allt är möjligt.
Ha en fin kväll.