Bara bilder

Gryning i pastell

Solen går upp över den sista januari, den färgar himlen i en palett av bleka pastellfärger, från rosa genom hela spektrat till djupt blått. Ljuset är försiktigt, som om dagen själv tvekar inför att börja och snön håller andan där den ligger, skimrande men ännu kall.

Natten dröjer kvar i skuggorna, medan morgonen långsamt sträcker på sig, den låter färgerna glida över varandra, utan skarpa gränser.

Det är en övergångens stund, där tiden känns tunn och världen tycks lova något stillsamt nytt innan stegen åter ljuder och januari övergår till februari.
*

Ha en fin helg.

2026-01-31 12:18   TheInvisibleJackal

Det här är ett landskap som ligger långt ifrån mitt eget. Jag har havet inpå knutarna, men snön lyser med sin frånvaro och har så gjort större delen av den här vintern. Jag gillar lugnet i bilderna.

Hälsningar Jörgen

Svar från Turbo56 2026-01-31 14:14

Tack Jörgen, det är något särskilt med att se gryningens färger speglade i havet. Som om himlen böjer sig ner för att betrakta sig själv, och vattnet svarar med en mjukare, långsammare version av ljuset. Rosa och blekt guld dröjer kvar i vågornas yta, bryts upp, sätts ihop igen, aldrig helt lika från en sekund till nästa. Havet bär färgerna med ett lugn som inte kräver uppmärksamhet, bara närvaro. I den stunden suddas gränsen ut mellan ovan och nedan, och världen känns större, men också märkligt mer sammanhållen, som om allt andas i samma takt precis innan dagen tar över.

Ha en fortsatt fin helg.

2026-01-31 13:45   Bjarne

Nu är det andra färger på himlen. Vilka linjer som försvinner bort mot en punkt vid horisonten. De drar verkligen blicken med sig. Syns extra tydligt i första och tredje bilden. Jag är svag för sten, så tredje blir min totalfavorit!
Ha det bra i helgen!
Bjarne

Svar från Turbo56 2026-01-31 14:20

Tack Bjarne, stenen är viktig.
Jag tycker om att fånga in någonting i förgrunden för att skapa djup, och samtidigt hitta ett motiv att vila ögonen på.
Stenen ligger där stilla och självklar, förankrad i sin tyngd, medan världen bakom den fortsätter att röra sig.
Havet kan skifta färg, himlen kan öppna sig i ljus, men stenen håller kvar blicken, ger den ett fäste. Genom den blir avståndet begripligt, rummet större. Det är som om ögat behöver något nära för att våga färdas längre bort, och i den tysta dialogen mellan stenen och horisonten uppstår en sorts balans, där både djupet och stillheten får ta plats.

Jag önskar dig en fortsatt fin lördag.

2026-01-31 15:09   Margareta Cortés

Men åh, vilka vackra vyer! Man kan nästan känna den där krispiga luften genom skärmen. Texten och bilderna ihop blir som en liten meditation. Hälsa den lilla fyrbenta vännen på stenen, han ser ut att passa perfekt in i det vackra vinterlandskapet