Stefan Tyrbo

Bara bilder

Midvintersol

Den bleka vintersolen lutar sig mjukt över trädens frusna glitter, som om den försöker värma varje steg vi tar.
Luften är klar, nästan genomskinlig och varje andetag blir ett litet moln som svävar bort innan det hinner säga sitt.
Träden står stilla, nakna och stolta, deras skuggor sträcker sig långa över marken som tysta följeslagare.
Vi går utan brådska, låter dagen veckla ut sig i sin egen takt.
Det finns något tröstande i ljuset, något som viskar att även den längsta vintern bär på en hemlig vår.
Just i denna stund, när solen glimmar mellan träden och världen känns lite mjukare än vanligt, önskar vi alla en riktigt fin Valentindag, en dag där värme får ta plats, även mitt i kylan.

Inlagt 2026-02-14 16:21 | Läst 186 ggr. | Permalink
2026-02-14 21:56   mojje
Dagarna blir längre och längre dina bilder berättar att ljuset är på väg. Jag gillar bilderna här.
Svar från Turbo56 2026-02-17 23:03

Tack Morgan, det känns att man blir piggare när ljuset återvänder och dagarna blir längre.
Ha en fortsatt fin vecka.
2026-02-15 11:25   Vibybo
Sådan iskyla i första bilden i kontrast till hoppet i 3 och 4! Själv väntar jag fortfarande på att piggna till och komma ut, det ser så härligt ut!
Svar från Turbo56 2026-02-17 23:06

Tack Stefan, iskristallerna i bilderna 3 och 4 glimmar som om de bär på hemligheter från en annan värld. De lägger sig varsamt över förra sommarens torra blommor och blad, som små juveler som vill ge nytt liv åt det som redan levt färdigt sin säsong. Varje fröställning, varje skrynkligt blad, får en ny kontur när kylan sveper in och klär dem i ett tunt, skimrande pansar.

Det är som om naturen själv vill hedra det som varit. De blekta kronbladen, en gång mjuka och solvarma, står nu stilla i sin frostiga dräkt och fångar ljuset med en värdighet som bara vintern kan framkalla. I den klara luften glittrar allt, inte högljutt, utan med en lågmäld prakt som kräver att man stannar upp.

Och där, i mötet mellan det vissnade och det nyfrusna, uppstår en sorts stillsam skönhet. En påminnelse om att även det som gått förlorat kan bära något nytt, om än bara för en morgon, innan solen smälter bort allt och lämnar marken naken igen.

Ha en fin vecka.
2026-02-15 18:54   Bjarne
Sköna vintriga bilder med solsken. Jag tycker tredje och fjärde bilden lockar mig mycket idag. Minimalistiska med fin bokeh i bakgrunden.
Hälsningar Bjarne
Svar från Turbo56 2026-02-17 23:12

Tack Bjarne, iskristallerna växer och skapar som om de redan vet var de hör hemma. De söker sig till de torra blommorna och bladen som står kvar efter sommaren, de som vinden inte orkade bära bort. Varje kristall lägger sig som en varsam hand över det spröda, fyller ut sprickor och kanter och låter det vissnade få en ny sorts glans.

Det är märkligt hur kylan kan förvandla det blekta till något skimrande, nästan högtidligt. De torra bladen, tunna som papper, bär nu små stjärnor av frost som fångar morgonljuset och kastar det vidare i tysta blinkningar. Bladen, som en gång var gröna och mjuka, står nu som små skulpturer i silver.

I detta möte mellan det som varit och det som är, finns en stillsam skönhet. En påminnelse om att naturen inte glömmer det förflutna, utan låter det få en sista stund av prakt innan allt smälter bort och kanske är det just därför det glittrar så starkt, för att det är så flyktigt, så ömtåligt, så förunderligt i sin korta existens.

Midvinterns kyla håller Stockholm i sitt grepp.

Ha en fin vecka.



(Visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver

Lägg till

Tidigare blogginlägg

Sony Höst Natur Färg

Kategorier

Kommentera senare