Bara bilder

Lidingö, du sköna och snötäckta ö.

I dag lyser solen med ett stilla självförtroende, som om den visste att allt redan är vackert.
Snön ligger mjuk över stigarna, dämpar stegen och tiden.
I varje snökristall fastnar ljuset, och för ett ögonblick glittrar marken som strödd med diamanter.
Andedräkten blir till små moln av vinter och stillheten är så klar att den nästan hörs.
Här, mellan isande luft och varm sol, känns världen både ny och evig.

Njut av söndagen.

2026-02-22 19:33   Lena Holm

Det var en mycket njutbar söndag och jag passade på att vara ute. Jag märkte också att solen värmde när jag satt nära husväggen. Gillar puffbilden och hur solen lyser genom isflaket. Ingen vinterjacka på idag ser jag.
Hälsningar Lena

Svar från Turbo56 2026-02-23 23:46

Tack Lena, det var en underbar söndag, ett mellanspel som vi behövde.

Isblocket ligger där som en frusen gåta, täckt av ett lager snö men innuti klart som glas, med en hemlighet som glöder i dess inre.
Det är ett ljus som inte vill förklaras.
Det är snarare en närvaro, en antydan om att det finns krafter som inte följer våra regler.
Kanske är det en själ som fastnat mellan årstiderna.
Kanske är det en dröm som frusit fast i världen.
Kanske är det bara isens eget hjärtslag.
Kanske är det så att vissa ljus inte vill släppas fria, de vill bara bli sedda.

Nu är det dags att sova, så god natt och ha en fortsatt fin vecka.

2026-02-23 09:02   Vibybo

Det är det gyllene ljuset som obevekligt kommer att förpassa vintern till det osynliga riket i cirkelns bortre del. Den fina bilden med det till synes under ifrån belysta isblocket får mig att tänka på "di sma undar jordi".

Svar från Turbo56 2026-02-23 23:36

Tack Stefan, det är lätt att se symbolik i blocket av is, det ligger där massivt och ogenomträngligt, som om det länge har burit vinterns tystnad.
Men inuti isen, lyser något, en antydan, en stilla glöd som inte borde kunna finnas där.
Ett ljus som inte reflekteras av ytan, utan föds i kärnan.

Det är en märklig syn, hur något så kallt kan rymma något så varmt.
Som om isen inte fångat ljuset, utan snarare skyddar det.
Som om frostens hårdhet bara är en tillfällig väktare för en glöd som vägrar ge upp sin plats i mörkret.

Ljuset där inne rör sig inte, det brinner inte, det bara är ett tillstånd snarare än en låga.
Det är symbolen för det som överlever trots allt, det som fortsätter lysa även när världen stelnar runtomkring.
En påminnelse om att det mest levande ibland gömmer sig i det mest orörliga.

Ljuset i isen är inte en paradox.
Det är en sanning, att det inre alltid är större än det yttre, även när det inte syns.
Att det som verkar stilla kan vara fullt av rörelse.
Att det som verkar kallt kan bära en glöd som aldrig slocknar.

Nu får det vara nog med symbolik, klockan är 23:35 och Freja ser på mig med en blick som säger att det är dags att sova.

God natt och ha en fortsatt fin vecka.