Bara bilder
Långfredagen
Det en dag som har förändrats, men aldrig helt försvunnit.
På 1960‑talet låg långfredagen tung över landet som ett grått täcke.
Gatorna var tomma, radion dämpad, barnen viskade.
Det var en dag då tiden gick långsammare, nästan motvilligt.
Affärerna var stängda, biograferna mörklagda och Sverige höll andan i vördnad.
I stugorna var familjerna samlade, inte för fest utan för eftertanke.
Det är en dag av stillhet, nästan sträng i sin tystnad.
Man gick inte ut i onödan. Man skrattade inte högt.
Det var som om hela landet försökte dela Jesu lidande genom att sakta ner sin puls.
Nu på 2000‑talet, är det en ny sorts högtid.
Sverige är ett land där traditioner blandas,
där religiösa rötter samsas med sekulära grenar.
Långfredagen är en del av ett längre påsklov,
en paus snarare än en prövning.
Det är en dag för återhämtning, reflektion eller helt vanlig ledighet.
Människor vandrar i naturen,
äter långfrukost,
träffar vänner.
Tystnaden är inte längre påbjuden,
men den som söker den kan fortfarande hitta den,
på skogsstigar, i kyrkorum, i egna tankar.
Kanske är det just det som gör långfredagen så svensk idag,
det är en högtid som bär både tystnad och rörelse,
både historia och nutid,
både allvar och lättnad.
*
Vi önskar er en fin helg.





Ha en fin helg ni med,
hälsningar Lena
Tack Lena, allt var inte bättre förr.
Glad Påsk
Tack Stefan, jag ber om ursäkt för sent svar, jag läste precis din kommentar.
När jag blundar och tänker mig tillbaka till en långfredag i staden på sextiotalet.
Dagen ligger som ett tunt damm över Sverige, allt går långsammare än vanligt, som om tiden själv har fått order att dämpa stegen. Sextiotalets gator är nästan tomma, bilarna står stilla, radion viskar eller tiger helt. Gardiner är fördragna och i köken rör sig människor tystare än de brukar, som om någon kunde höra dem annars.
Affärerna är stängda, skyltfönstren mörka. Enstaka människor går förbi i sina rockar, med händerna djupt i fickorna, huvuden lätt böjda. Skorna slår mot trottoaren med ett dämpat eko, som om ljudet inte riktigt får ta plats denna dag.
Vi barn känner det också, fast vi inte alltid förstår. Vi leker inte högljutt, springer inte lika fort. Någon har sagt att man ska vara stilla, att det är en allvarlig dag och det har sjunkit in i våra rörelser. En boll som rullar över gården stannar av sig själv, som om även den vet.
Kyrkklockorna bär längre än annars. De slår inte bara tiden, de slår en stämning genom luften, något tungt, något gammalt, något som inte riktigt hör till vardagen men ändå återkommer varje år.
Inne i kyrkorna vet vi att människor sitter tätt, klädda i mörkt och lyssnar till ord som redan sagts i generationer, men som denna dag känns närmare.
Det är en dag utan brådska, utan skratt som tar plats.
Till och med ljuset är annorlunda, det känns blekare, mer återhållet, som om solen själv tvekar.
Och någonstans i stillheten, i det långsamma andetaget som hela landet tycks ta tillsammans, finns en väntan. Inte på något som ska hända just nu, utan på att denna dag ska passera, så att livet försiktigt kan börja röra sig igen.
Hälsningar
Stefan