Stefan Tyrbo

Bara bilder

Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar. Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden. Jag försöker ta er med, inte bara visa. Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar, hur vinden drar i jackärmen, hur tystnaden ibland är det mest talande av allt. Varje bild är ett andetag. Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut och bjuder in till att gå bredvid en stund. Det är inte bara platser vi passerar, utan ögonblick som vill stanna kvar. Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång. En stig som slingrar sig som om den minns oss. En känsla som inte låter sig fångas helt, men som ändå vill bli delad. Så jag skriver. Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen. Tillsammans blir de en karta över dagen, en liten resa som vi gör tillsammans, steg för steg, tanke för tanke.

Väntan

Efterdyningarna av Dave ligger kvar som en darrning i luften, som om själva vädret ännu inte bestämt sig för att släppa taget.
Vinden drar genom grenarna med en rastlös envishet, rycker i det som fortfarande står, viskar i det som nästan gav vika.
Regnet faller inte längre i raseri, men heller inte i vila, det smattrar på fönster, det droppar, det återkommer, som ett minne som vägrar blekna.

Marken är tung, mättad, doftande av jord och något omrört.
Pölarna speglar en himmel som ännu inte klarnat, ett grått som dröjer sig kvar mellan ögonblicken.
Allt verkar hålla andan.

Till och med fåglarna har dragit sig tillbaka.
De sitter uppburrade på grenar, små tysta bollar av fjäder och väntan.
Deras sång har tystnat, ersatt av en stilla vaksamhet, som om de lyssnar efter något som ännu inte kommit.

Det finns en paus i världen nu, inte lugn, inte ro, utan ett mellanrum.
Något har passerat, men något annat dröjer vid horisonten.
Alla känner det, i kroppen, i luften, i det dämpade ljuset.

Alla väntar.

Inlagt 2026-04-06 10:25 | Läst 158 ggr. | Permalink
2026-04-06 11:10   Måns H
Fint skrivet! Och bilden på droppen får mig att tänka på andra versen i Karin Boyes Ja visst gör det ont:

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Svar från Turbo56 2026-04-06 14:59

Tack Måns, jag uppskattar verkligen att du nämner den versen.
Det finns en särskild stillhet i Karin Boyes språk, en stillhet som inte är tystnad utan ett spänt andetag innan något förändras.

Hennes symbolik bär en stillsam men kraftfull tro på att det är i själva strävandet, i modet att förändras, som människan finner sin mening.

Hon är en inspiration för så många och av mina favoriter och hennes användande av symbolik har påverkat mig och så många andra.
Det är lätt att använda naturens bilder för att gestalta det som man egentligen vill säga.

Jag önskar dig en fin måndag.
2026-04-07 03:26   Iwa
Jag var ute idag och skulle plåta småfåglar i parken. De var helt försvunna. Fin bild på droppen.
/per



(Visas ej)

Vad heter hufvudstaden i Sverige?

Lägg till

Tidigare blogginlägg

Sony Höst Natur Färg

Kategorier

Kommentera senare