Bara bilder
Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.
Utan mask
Barnbarnets ansikte fångas i ett ögonblick som inte behöver formas.
Barn är så lätta att fotografera just därför — de bara är.
De bär ingen mask, söker ingen pose, försöker inte bli något annat än sig själva.
I deras blick finns en stilla självklarhet, i deras rörelser en frihet som inte vet om att den betraktas.
Kameran behöver inte styra, bara följa.
Och i den enkelheten uppstår något sällsynt, en bild som inte är tagen, utan given.
Bilderna på ett av mina barnbarn är tagna hemma i vårt mörka kök utan annan belysning är från ett fönster.
Alla bilder tagna handhållet med bländare 2,0.
Fotograferat i raw och endast omgjort till jpg.
Sony A1 + Sony 50-150 f/2,0.
Inlagt 2026-04-12 22:39 |
Läst 251 ggr. |
Permalink






Tack Wolfgang, barn närmar sig kameror som om de möter en nyfiken vän.
De tvekar inte, gömmer sig inte, utan låter blicken vila öppen och oförställd.
För dem är kameran inget öga som bedömer, bara ett föremål att utforska,
en glimtande sak som kanske fångar ljuset, kanske fångar dem,
men aldrig kräver att de ska vara något annat än just barn.
I deras närhet blir fotograferandet enkelt.
De lutar sig fram, skrattar, studerar linsen som om den bar en hemlighet.
Och i den naturliga nyfikenheten uppstår bilder som känns sanna,
bilder där världen ännu är ny och varje ögonblick får vara precis vad det är.
Saga på bilden har fått en egen kamera av mig en liten Olympus Tough som tål det mesta, den använder hon.
Jag önskar dig en fin dag
Stefan
Jag håller helt med om din text och dina väldigt fina impulsiva, oposerade porträtt. Min erfarenhet och påstående är att det är lättare med flickor än med pojkar. Jag har 3 barnbarn - 1 flicka och 2 pojkar. Jag har tagit massor av bilder på flickan, som dina här. Pojkarna brukade alltid göra konstiga grimaser.
Du måste bara fortsätta fotografera henne. Då kommer hon att fortsätta känna sig trygg med dig - även när hon blir tonåring. För i den åldern blir de mer självständiga och självkritiska :-)
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Tack Erik, jag tycker om att fotografera barn nära, det är som att kliva in i en värld där inget ännu hunnit filtreras.
Deras ansikten bär en öppenhet som inte behöver lockas fram, den bara finns där, självklar och orörd.
När kameran kommer nära försöker de inte vara något annat än sig själva.
Ingen pose, ingen mask, bara den ärlighet som hör barndomen till.
Blicken som dröjer, leendet som kommer utan att tänka, den lilla rynkan av nyfikenhet.
I den närheten uppstår bilder som inte känns tagna, utan funna.
Ögonblick där barnet helt enkelt är och det är just det som gör dem så sanna.
Ha en fin dag
Stefan