Bara bilder
Med kameran som pensel
Det finns morgnar då kameran inte känns som ett verktyg, utan som en pensel jag råkar hålla i handen.
Våren gör något med ljuset, det breder ut sig som en första, generös strykning över landskapet, en bakgrund målad med bred pensel och varm andning.
Himlen är inte blå, den är på väg att bli blå. Marken är inte grön, den minns hur grön den kan vara.
Allt är i rörelse, även det som står stilla.
I det mjuka skiftet mellan natt och dag försöker jag måla med kameran.
Bakgrunden får svepande drag, som om jag drar en stor pensel genom luften och låter färgerna flyta samman, vårens pasteller, morgonens dis, den där tunna hinnan av ljus som lägger sig över allt och gör världen lite mer möjlig.
Motiven däremot kräver precision.
En spetsig pensel, ett ögonblicks skärpa.
En knopp som tvekar innan den brister.
Det är i de små detaljerna som sanningen bor och kameran får följa med som en tyst vittne, en målare som arbetar i två riktningar samtidigt, brett och smalt, mjukt och exakt.
Så står jag där i vårmorgonens stilla rörelse och försöker fånga det som egentligen inte går att fånga, känslan av att världen just nu målar sig själv och att jag bara försöker hinna med.












Jag försöker måla vårens palett i stora drag.
Bakgrunden med breda penseldrag av vårmorgonens ljus, mjuka, svepande, nästan dröjande.
Motiven däremot försöker jag lyfta fram med en smalare pensel, med en skärpa som låter just det ögonblicket träda fram ur det stilla sorlet av färger.
Ha en fin lördag.
Stefan
Bjarne