Stefan Tyrbo

Bara bilder

Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar. Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden. Jag försöker ta er med, inte bara visa. Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar, hur vinden drar i jackärmen, hur tystnaden ibland är det mest talande av allt. Varje bild är ett andetag. Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut och bjuder in till att gå bredvid en stund. Det är inte bara platser vi passerar, utan ögonblick som vill stanna kvar. Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång. En stig som slingrar sig som om den minns oss. En känsla som inte låter sig fångas helt, men som ändå vill bli delad. Så jag skriver. Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen. Tillsammans blir de en karta över dagen, en liten resa som vi gör tillsammans, steg för steg, tanke för tanke.

Mellam Mölna och Kottlasjön

Promenaden mellan Mölna och Kottlasjön är aldrig bara en väg, den är en övergång.
Från vardagens rum till naturens.
Från morgonens första andetag till dagens första klarhet.
Från det vi bär med oss till det vi kan släppa.

Och varje gång känns det som om sjön tar emot oss med samma stilla respekt.

Det börjar med stigen som öppnar sig mellan Mölna gård och ängen upp mot Högberga, där trädens kronor ännu bär nattens fukt och ljuset faller i mjuka stråk över marken.

Vid sidan av oss rör sig grönskan i olika nyanser, späda blad som fångar morgonsolen, höga stammar som bär spår av år och stormar, sly som sträcker sig uppåt som om dagen vore en chans att börja om. I bilderna syns hur ljuset bryter igenom, hur varje bladkant får en egen glöd, som om naturen vill tala i viskningar snarare än ord.

Längs vägen öppnar sig små rum av stillhet, en skogsglänta där marken är mjuk och doften av jord är tät, en gammal trädstam som står kvar som ett minne av något som en gång var större, en stig som slingrar sig vidare och bjuder oss att följa.

Och så kommer vattnet.
Kottlasjön ligger där som en spegel av allt vi passerat, himlen, träden, våra egna rörelser. Morgonen har ännu inte hunnit röra om vattnet, allt är stilla, nästan högtidligt.
En fallen stam sträcker sig ut i vattnet som en bro mellan världar, och på stranden väntar de välbekanta platserna, bänken, stenarna, de små öppningarna mellan träden där ljuset alltid känns lite renare.

Freja skulle kunna sitta på sin sten här, lika självklar som en del av landskapet, och blicka ut över sjön som om hon läste av dagens tecken.

Inlagt 2026-06-12 08:23 | Läst 123 ggr. | Permalink
2026-06-12 11:57   mojje
Vackra bilder, jag kan höra naturen ända hit.
2026-06-13 13:51   Bjarne
Din text och dina bilder förmedlar känslan av att gå den vägen du beskriver och jag tror att jag förstår upplevelsen, även om bara den som verkligen gått där kan förstå den till fullo. Vackra bilder alla - och de blir favoriter hela bunten!
Hälsningar Bjarne

Lägg till

Tidigare blogginlägg

Natur Färg Sony Höst

Kategorier

Kommentera senare