Bara bilder

Tack Bjarne, jag har kört tur och retur till Boden för att ta hem de saker som jag och barnen vill ta hem efter det att jag har sålt mina föräldrars bostad, de har båda gått bort.

Det är en särskild sorts tystnad som följer en när man går genom ett föräldrahem för sista gången,
en tystnad som inte bara ligger i rummen, utan i kroppen, i andetagen, i det man försöker förstå.

Allt står kvar, men ändå inte.
Stolarna, böckerna, porslinet, de små sakerna som en gång var självklara delar av deras liv har blivit till fragment, till rester av en värld som nu saknar sina röster.
Man rör vid en duk, en kopp, en gammal jacka
och det är som om tiden själv håller andan.

Vi bär med oss så mycket mer än vi tror.
Inte bara minnena, utan känslan av hur de gick genom rummen,
hur de skrattade, hur de suckade, hur de fanns.
Och ändå måste vi släppa taget om nästan allt.
Låta sakerna gå vidare, säljas, ges bort, kastas,
som om vi öppnar händerna en sista gång
och låter det förgångna få vila där det hör hemma.

Några få ting tar vi med oss.
Inte för att de är värdefulla i sig,
utan för att de bär en ton av deras närvaro,
en doft av deras liv,
en liten glimt av allt som formade oss.
De blir som ankare i minnets vatten,
något att hålla i när saknaden rör sig för djupt.

Resan är tung.
Det är en vandring genom både kärlek och förlust,
genom allt som varit och allt som aldrig kommer tillbaka.
Men i det tunga finns också en stilla sanning,
de försvinner inte.
Så länge vi tänker på dem,
så länge deras ord och gester lever kvar i oss,
så länge vi bär deras ljus i våra egna steg,
är de fortfarande här.

Och när dörren stängs för sista gången
är det inte ett farväl till dem,
bara till platsen där deras liv en gång bodde.

God natt.